Ett maratonspår

Matte om träning:
Dagens lärdom nr 1: det är totalt omöjligt att fysiskt trötta ut en boxer!
Dagens lärdom nr 2: matte orkar mer än hon tror…
Dagens lärdom nr 3: Kashi kan verkligen spåra!

Hur får man då sådana här visdomar? Jo, man går på spårkurs för att göra något som kallas för ”långspår” (redan där borde man ju ha anat oråd). Vi var 8 stycken ekipage (varav 6 som skulle spåra) som knallade i väg till skogen där ett långspår var lagt. Meningen var att vi skulle spåra en i taget med resterande som efterföljare. Varje spårdel var i svårighetsgrad som ett sk ”Bronsspår” vilket innebar  bla ca 700-800 meter långt, 90 graders vinklar, terrängbyten mm.

Kashi som är totalt omöjlig att gå med i grupp startade starkt genom att strypandes dra mig framåt i skogen efter den första spårhunden. Efter att den hade hittat sin slutapport kunde man börja ana att det skulle bli ett lååångt spår. Låånga skulle även mina armar vara om jag inte satte kopplet bakom ryggen och liksom lät ryggmusklerna ta det värsta draget. Tro mig att jag försökte allt för att inte få henne att dra, men att stanna och vänta eller vända åt andra hållet fungerade ju inte i den här situationen när vi alla måste följa efter i en ganska så rask takt. Jag gav upp och tänkte att hon kanske skulle lugna ner sig efter ett tag. Tji fick jag…. Jag bytte till och med av med instruktören ett tag och hon hade med fräscha tålamodskrafter ork att få Kashi att gå lugnare vid sidan ett tag. Jag kan säga att jag lyckades bitvis också men det krävde som sagt ORK  och TÅLAMOD och en hel del bestämdhet. Efter över 1 timme i skogen i rask takt så var det mest jag som gav upp på den fronten. Spåret var sparsamt snitslat och ett par gånger tappade hundarna och vi fick lite problem att hitta tillbaka till spåret, men det löste sig varje gång. 

Det var med glädje som vi satte vi oss och fikade och vilade en stund. Därefter på´t igen och Kashi hade nya krafter att fortsätta och dra.. När det sen var hennes tur att spåra så hann jag knappt få på henne selen eftersom hon redan fått upp spåret. Jag tog lite extra tid på mig att sätta henne på sidan av spåret och få henne att slappna av lite. Starten är jätteviktig. Sen bar det iväg! Om inte folk var svettiga vid det här laget så blev de det nu. Jag höll emot allt vad jag hade för att få ner farten på Kashi och hon hade nosen slickat i backen hela tiden. Några gånger tappade hon men jag släppte på linan och hon tog upp det igen efter att hon tagit en liten lov. Flera gånger tänkte jag att det här kan ju inte vara möjligt, hon måste ha fått upp ett viltspår eller något och när hon helt plötsligt stannade för att ta en tugga av en vildsvinsbajs så tänkte jag att det var kört. Men hon tog upp spåret igen med samma sug. Ni skulle höra mitt glädjetjut när hon stannade upp vid slutapporten! Jag har aldrig varit med om ett så häftigt spår när allt bara klaffar (säger en som inte har så speciellt mycket erfarenhet men ändå…).

Duktiga, duktiga tjej. Förhoppningsvis lite tröttare tänkte jag eftersom jag själv var helt slut och vi nu hade varit ute över 2 och en halv timme och hade en ganska bra bit kvar till bilarna. Men icke, Kashi tog täten och drog vidare och när vi kom fram till en äng så släppte vi hundarna och det var en så härlig syn att se dem springa och leka i solnedgången. Blev hon trött av det då? Nä då, bara lite extra uppvarvad inför den sista koppelpromenad fram till bilarna.

 Väl hemma märkte jag av mina ömmade fötter och utpumpade kropp och firade dagens spår med en varm dusch. Kashi firade genom att springa omkring med en boll och försöka få med husse i leken.