Spår, lydnad och bus

Jaha, vart ska man börja? Helgen har varit späckad med träning och annat skoj. Lördagen började med en ny kurs i Tävlingslydnad. Denna går på Svenska hundklubben och är inriktad på att man ska klara Rookieklassen. Kursen är under 10 veckor och avslutas med en liten bedömning där de 5 bästa sedan ska försvara Södertäljes ”flagga” på tävling mot övriga SHK-klubbar i landet.

Vi började med en hel del teori och fika inne i klubbhuset och Kashi fick ligga och slappa lite på golvet. Full av energi var det sedan dax att visa hur vår kontakt var i linförigheten….. Med ca 15 andra ekipage i rörelse kan jag säga att vår kontakt var lika med 0…. Blev dock lite bättre när jag gick ifrån en bit. Kashi var allmänt het på gröten och ville mest hoppa fram till andra hundar och leka. Jag fick bita mig i tungan många gånger för att inte säga de så vanliga bortförklaringarna ”så här är hon ALDRIG annars”…”det går alltid så bra hemma” osv. Jag vet ju att det är det här vi måste få igenom och träna på. Sen skulle vi då köra inkallning. Med imponerande fart kom hon mot mig men precis när den perfekta ingången skulle till så flög Boxern i henne och all uppdämd energi utmynnade i 3 stora volter runt mig, även dem i en imponerande fart. Attans då att vi skulle få höra kommentaren ”typiskt boxer” redan på första kursdagen. Nåja, instruktören var salig när jag tillbaka och utropade: ”Vilken härlig hund!”. Precis så ska de vara för att bli riktigt bra.

Tipset vi fick var sen att träna inkallning med staketet bakom mig och jag bet mig i tungan igen och tänkte bara tyst för mig själv….”men hon brukar inte göra så här”.. 😉

Söndagen då. Upp i ottan och så i väg till samma klubb igen. Där väntade ett nytt gäng och vi begav oss i väg till stället där vi skulle lägga spår. Spåren skulle vara ca 300 steg långa och bara rakt fram. Det skulle vara snitslat och ha en slutapport bestående av tex en leksak eller något annat föremål. Jag som tappade bort halva instruktionen la bara ett hälften så långt spår. Sen gick vi och fikade och presenterade oss, eller framförallt våra hundar och körde lite teori. Efter ca 1 timme så var det dax att ta ut hundarna och bege oss mot spåren. Kashi var igen full av energi och leklust och brydde sig inte speciellt mycket om sin matte. Jobbig helt enkelt. När vi kom fram till det första spåret som jag lagt så fick vi reda på att vi inte skulle gå våra egna spår. det blev en tax som fick gå mitt korta spår och det gick bra.

Vårt spår var allt annat än kort får jag lov att säga. Vi skulle börja med att ställa oss på sidan om spåret, sela på hunden och vänta. Kashi var först lite fokuserad på de andra hundarna men plötsligt såg man att hon började nosa i luften och sedan på marken. Hon började med att gå runt lite tills hon hittade spåret och det var en häftig känsla när hon sög tag och spårade. Hon zick zackade ibland lite väl mycket och några gånger tappade hon men med instruktören som gick med så fick jag hela tiden hjälp med när jag skulle hålla emot eller ge mer lina. En speciell grej reagerade jag på när hon spårade som bäst så kryp hon under omkullfallna småträd som hon normalt skulle ha hoppat över. Slutapporten missade hon först men tog den eftersom jag hade sett den och kunde stanna upp och stå kvar. Tjoho vad glada vi blev då alla tre. Sen fick jag och Kashi vara ensamma en liten stund och kela lite och sela av innan vi gick tillbaka. Det var nästan så att vi gick vilse för spåret var som sagt mycket längre och i ganska snårig terräng. Instruktören tyckte att hon skötte sig kanon och det vi skulle träna på var starter samt att jag skulle hålla emot lite mer så att det inte gick så fort.

Hem och åt lunch och kastade lite frisbee för att sedan bege oss till Gnesta och klappa på hästen. Miragon är 11 månader redan. I stallet lekte Kashi med en 8 månader gammal Isländsk fårhund. Och som de lekte! Roligast var att busa i en gyttjepöl och att tumla runt i en ensilagebal. Så en trött och nöjd Kashi borde jag ha nu tycker jag, det stämmer i alla fall in på mig!